Sir Sandrow and her army.

hej kära kamrater.

I Ebbas förra inlägg framgick det att jag opererat mitt knä vilket självklart var helt sant. Riktigt hemskt om jag nu får säga det själv. Det började med att jag som vanligt vaknade till "worst case scenario",låtnamnet kändes dagen till ära lite mindre passande. Jag tog en kopp te, duschade med sjukhus tvål och vi åkte i väg. Väl där, så fick jag sätta på mig äckliga och på tok för stora sjukhustrosor mm. 

Detta följdes av en lååååång väntan med nervösa svettningar... Tur för mig att jag hade världens härligaste sjuksköterska, en kvinna på 50+ som faktiskt liknade lite disco-gittan om ni någon gång sett på lattjo lajban?
Det var hon som sedan skulle orsaka mig två blåmärken på vänster arm. Hon råkade nämligen göra så att mitt blodkärl sprack och göra så att jag fick ta in denna hemska nål i mitt skinn ännu en gång. 
 
Sedan till sövningen, fick lite lugnande medel, nice! Jag skrattade åt det mesta och drabbades inte ens av cellskräck när det framgick att dom skulle spänna fast mig på britsen!

Vaknade sedan några timmar senare med en molande värk i höger knä. Fattade först inte vad som hänt, vaknade nämligen i hissen på vägen upp till uppvakningsrummet och dom hade ännu inte hunnit gett mig morfin...
Sedan följde timmar av omgångar med morfin, och något mellanting mellan ett vaket och sovande tillstånd.

Fick sedan sova kvar - ringde en massa folk och berättade att jag levde.

Lämnade sjukhuset vid 13.00 dagen efter och färden hem var fylld med starkt illamående.

Nu sitter jag här, äter fulldos av alla medeciner jag får ta. Försöker att äta lite och jag lyckades få i mig två mackor den första måltiden på två dagar! Har dessutom en stor skena som jag ska bära i 6 veckor och som jag aldrig får ta av,(inte ens i duschen) det är hemskt. 

Nu ska jag sova lite till, Medecinerna ger mig 0 energi.

undrar om någon orkade läsa..

Ida