Sir Sandrow and her army.

Idag har jag hafft en sådan där frihetskänsla som inte ofta infinner sig hos mig. Jag och Ida åkte hem från Sandra där vi hafft picknic och legat i solen och mysigt. Ida skulle plikttroget på gudstjänst och jag tänkte en snabb tanke några minuter innan anländning att jag kanske också skulle gå på gustjäns, vilket jag också gjorde. Jag behövde inte bestämma av med någon innan, jag behövde ingen skjuts,  jag kunde ju gå hem. Vilken frihets känsla, kanske inte så märkvärdigt i andras ögon, men i mina.  Jag är liksom fast här i min lilla byhåla, beroende av välplanering, långt borta från inpulsiva handlingar. Beroende av andra, det jag inte vill vara. Jag har jämt velat bo i någon stad, vilket jag i och för sig gör varannan vecka, en liten en, men där går jag inte i skola och är där med avskild från dess invånare. Jag längtar efter att flytta hemifrån. Ett råd till alla som någon gång funderar på att skaffa barn, flytta aldrig till en ort utan bussförbindelse och helst nära en lite större stad.

Ebba